Jag har börjat skriva en del av mina texter också på svenska, för både finlandssvenska och rikssvenska läsare. Den frivilliga räddningstjänsten bryr sig inte om språkgränser, och det här handlar om något som är lika aktuellt på båda sidor om Bottenviken.

Hösten är en livlig tid inom den frivilliga räddningstjänsten. Bär- och svampplockare går vilse också i välbekanta skogar när landskapet förändras, jaktsäsongen för ut folk i terrängen, och när mörkret och kylan kommer kan också en äldre människas felsteg från den egna gården snabbt bli allvarligt. Jag har varit med om efterspaningar året runt, och hösten är sin egen sort: samma arbete som på sommaren, men klockan tickar hårdare. Jag berättar vad som faktiskt förändras i terrängen, och vad det innebär både för hjälparen och för den som ger sig ut i skogen.

Mörkret kommer tidigare och tidigare

På sommaren räcker ljuset långt in på kvällen, och efterspaning kan pågå sent. När hösten framskrider kommer mörkret tidigare och tidigare, och det förändrar allt. Från den ljusa kvällen i det tidiga höstmörkret är vi på ett par månader i ett läge där mörkret överraskar redan på eftermiddagen. Sikten rasar, terrängen blir svårframkomlig, och det som på dagen hade hittats med blotta ögat kräver i mörkret lampa, system och mer folk på samma område. I praktiken betyder mörkret att samma område tar mångdubbelt längre tid, och tid är just det som det råder brist på i en efterspaning. Ju längre in på hösten vi kommer, desto tidigare faller mörkret.

Hypotermi är ingen risk, det är ett faktum

Det här är höstefterspaningens största skillnad. Låt oss säga det rakt ut: i Norden finns det inget väder där hypotermi inte är en faktor. Också en het sommardag drar markkylan värme ur en orörlig människa. Men på hösten, när luften svalnar och fukten finns överallt, upphör hypotermin att vara enbart en risk och blir en utgångspunkt som man arbetar med i varje efterspaning.

I värme kan den vilsegångne klara sig länge i terrängen. På hösten, när natten närmar sig noll och marken är blöt, krymper tidsfönstret till timmar. Nedkylning hotar särskilt en äldre, sjuk eller lättklädd bärplockare som gav sig ut ”bara en stund”. Blöta kläder och vind tar värmen snabbt, och en trött människa förlorar omdömet innan hon inser att hon är i fara. Därför inleds efterspaning på hösten med brådska och stor styrka genast, man väntar inte till morgonen.

Terrängen är inte densamma som på sommaren

Höstens terräng är förrädisk. Regnet gör stenar och rötter hala, diken och bäckar är fulla av kallt vatten, och nedfallna löv täcker marken. De döljer inte stup, men de täcker springorna och hålen mellan stenarna, och det är just i dem foten lätt vrickas, när steget hamnar i ett hål under löven som man inte ser. Också spåren som man på sommaren skulle läsa ur terrängen försvinner under löven. Det här gör både bedömningen av den vilsegångnes rörelser och hjälparens egen framfart långsammare och farligare, och understryker att man i terrängen måste känna sitt område och gå fram med eftertanke, med blicken i marken.

Hur en efterspaning startar

Många vet inte hur en efterspaning egentligen sätts igång, så låt oss öppna det ett ögonblick. När en anmälan om försvunnen person görs ligger ansvaret hos polisen, den leder efterspaningen och beslutar om resurserna. Polisen larmar vid behov den frivilliga räddningstjänsten till hjälp, och då ger sig en styrka i väg som leds från en ledningsplats. Där bildas en lägesbild: var den försvunna senast sågs, vart hon kan ha gått, vilka områden som genomsöks först. De frivilliga delas in i patruller som får egna områden och uppgifter. Det är inte okontrollerat springande i skogen, utan systematiskt arbete där varje vrå bokförs som genomsökt. Just därför är anmälans snabbhet så viktig: ju tidigare den här maskineriet startar, desto mindre område ska täckas och desto färskare är spåret att följa. Och det är värt att minnas att en anmälan inte är till besvär för någon, det är just det vi hoppas att man gör i tid.

Hjälparen får inte bli den som behöver hjälp

Det här är en princip vi ständigt utbildar i: hjälparen får inte bli den som behöver hjälp. I höstförhållanden är det särskilt viktigt. En felutrustad frivillig som ger sig ut i mörkret och vätan utan ordentliga kläder, ljus och kommunikationsmedel är en risk för sig själv och belastar hela insatsen. Därför ger man sig ut varmt klädd, med två ljuskällor, med laddad telefon och alltid med vetskap om var den egna patrullen rör sig. Samma tänk kring hemberedskap som gäller hemma gäller förstärkt i terrängen: klara dig själv, så att du kan hjälpa andra.

Tekniken hjälper, men människan hittar

I efterspaning finns numera teknik som underlättar arbetet. Positionsenheter och kartappar visar ledningsplatsen i realtid var patrullerna är och vilket område som redan täckts, så att samma terräng inte genomsöks två gånger i onödan. Räddningshundar täcker snabbt områden som en kedja av människor skulle behöva timmar för. Men mitt i all teknik ändras inte grundsaken: den försvunna hittas till slut av en människa som är på rätt plats vid rätt tid. Verktygen hjälper att rikta krafterna rätt, men de ersätter inte att det finns tillräckligt med ögon och ben i terrängen. Därför behövs frivilliga, och därför är var och en som ger sig med betydelsefull, oavsett om erfarenheten är stor eller liten. Grundutbildningen får man snabbt, och resten lär man sig genom att göra vid de mer erfarnas sida.

Varför snabbheten avgör, och vad det betyder för dig

I kylan är efterspaningens första timmar viktigare än någonsin. Ju snabbare hjälpen larmas och ju snabbare området täcks, desto sannolikare är det att det slutar väl. Därför är det allra viktigaste rådet till anhöriga detta: vänta inte. Om någon inte kommer tillbaka från skogen i tid på hösten, gör hellre en anmälan om försvunnen person för tidigt än för sent, polisen larmar vid behov de frivilliga till hjälp. För oss är det mycket lättare att komma och konstatera att allt är väl, än att inleda en efterspaning mitt i en kall natt timmar för sent.

Hur du kan hjälpa redan före larmet

Efterspaningens bästa stund är innan den behövs, och det kan du påverka på många vardagliga sätt. Håll ett öga på äldre grannar och närstående som på grund av minnessjukdom eller annan orsak har risk att gå vilse, ofta är det just de närståendes vaksamhet som hindrar ett försvinnande eller förkortar det avgörande. Om du själv eller dina närstående rör sig mycket i skogen, överväg reflexer och att någon känner till den planerade rutten. Och om du vill vara med konkret kan vem som helst gå med i den frivilliga räddningstjänsten, utbildningen börjar från grunderna, och det krävs inga specialkunskaper för att komma med, bara en vilja att hjälpa. Ju fler som är förberedda och redo, desto tryggare är hela samhället.

Om du själv ger dig ut i skogen

De flesta efterspaningar skulle undvikas med några enkla saker. Berätta för någon vart du går och när du kommer tillbaka, den enda uppgiften avgränsar sökområdet enormt om något händer. Håll telefonen laddad och med dig. Klä dig efter vädret också inför en ”kort tur”, för det är just de som blir de längsta. Ta med en pannlampa även om du ger dig ut i dagsljus. Och om du går vilse: stanna, håll dig på plats och ring 112. En vilsegången i rörelse är mycket svårare att hitta än en som håller sig stilla.

Höstskogen är vacker men obarmhärtig, och den förlåter mindre än sommaren. Vi kommer nog och hämtar, när som helst och i vilket väder som helst, det är hela idén med den frivilliga räddningstjänsten. Men den bästa efterspaningen är den som aldrig behövs, och den kan var och en påverka själv. Berätta vart du går, håll telefonen nära och ta på dig lite extra. Det är en billig försäkring i en vacker men allt kallare skog. Och om du någon gång behöver oss är vi där, i vilket väder som helst, oavsett tid på dygnet. Men allra hellre hjälper vi dig så att den stunden aldrig kommer.