Jag har börjat skriva en del av mina texter också på svenska, för både finlandssvenska och rikssvenska läsare. Den frivilliga räddningstjänsten bryr sig inte om språkgränser, och det här handlar om något som är lika aktuellt på båda sidor om Bottenviken.
Telefonen ringer halv tre på natten. Ute faller snöblandat regn, det är mörkt och kallt, och jag ska till jobbet på morgonen. Ändå stiger jag upp, klär på mig och ger mig i väg. Varför i all världen? Det är en fråga jag har hört många gånger, och som jag ställt också till mig själv där bakom ratten på väg till ledningsplatsen. Genom åren har jag börjat förstå svaret bättre, och det är inte det som de flesta tror. Jag berättar vad den frivilligas motivation egentligen handlar om, och vad den inte handlar om.
Det folk tror
När jag berättar att jag håller på med frivillig räddningstjänst föreställer sig många det som någon sorts hjältehistoria. En dramatisk räddning, den försvunna hittas i sista stund, tacksamhet och adrenalin. Och visst, sådana stunder finns också. Men om motivationen vilade på dem skulle hela grejen falla ihop från början. Sanningen är nämligen mycket mer anspråkslös.
De flesta insatser är odramatiska. De flesta sökare hittar aldrig själva den försvunna, du går igenom ditt eget område, hittar ingenting, och en annan patrull gör fyndet en kilometer bort. En del efterspaningar slutar inte lyckligt alls. Om den enda belöningen vore den där enda lysande stunden skulle de flesta av oss inte vara med längre. Ingen orkar år efter år i snöslask enbart i hopp om en möjlig hjältestund. Motivationen måste komma någon annanstans ifrån, och det gör den.
Det som faktiskt håller en igång
Det första och viktigaste är enkelt: känslan av att verkligen behövas. När telefonen ringer vet jag att om jag inte ger mig i väg finns det ett par ögon mindre i terrängen. Det är inte abstrakt. Det är väldigt konkret, någon verklig människa är någonstans i kylan, och att jag ger mig i väg eller inte påverkar hur snabbt hon hittas. Den känslan bär längre än något tal.
Det andra är gänget. Det sägs inte högt tillräckligt ofta, men en stor del av motivationen är de människor man gör det här tillsammans med. Kaffekoppen på ledningsplatsen klockan fyra på natten, det gemensamma skrattet fastän man är trött, känslan av att sitta i samma båt och göra något meningsfullt tillsammans. Många kommer först för att hjälpa främlingar och stannar för att de hittar ett gäng. Gemenskapen är det lim som håller kvar människor också när gnistan falnar.
Det tredje är kunnandet. Det finns en tyst men djup tillfredsställelse i att kunna göra en svår sak bra. När man övar, lär sig och märker att man utvecklas, att läsa terräng, att leda en patrull, att hålla sig lugn när läget är rörigt, känns det belönande i sig självt. Kunnandet gör det också lättare att ge sig i väg: när man vet vad man gör är tröskeln att stiga upp ur sängen lägre.
Ärligt talat: motivationen är inte konstant
Här är en punkt som måste sägas rakt ut, eftersom den inte sägs tillräckligt. Motivationen är ingen jämn låga som brinner klart hela tiden. Den böljar. Det finns perioder då man skulle ge sig i väg på direkten, och perioder då telefonen ringer och första tanken är ”jag orkar inte”. Det är helt normalt, och det gör ingen till en dålig frivillig. Vem som än påstår sig alltid vara hundraprocentigt motiverad ljuger antingen eller har inte hållit på med det här tillräckligt länge.
Hemligheten är att motivationen inte behöver vara på topp varje gång. Under de matta stunderna bär inte gnistan, utan vanan och gänget. Jag ger mig i väg för att jag alltid gett mig i väg, för att de andra också gör det, för att det är en del av vem jag är. Och nästan alltid händer det att gnistan kommer tillbaka längs vägen, senast i det skede då man är ute i terrängen med gänget och arbetet är igång. Det lönar sig inte att vänta på perfekt motivation. Det lönar sig bara att ge sig i väg, så kommer motivationen ofta efter.
Men utmattning är något annat
Här måste man ändå dra en viktig gräns, så att det föregående inte missförstås. En svacka i motivationen, det där ”jag orkar inte i dag”, är något annat än verklig utmattning. Svackan går över, och över den bär vanan och gänget. Utmattning går inte över genom att ge sig i väg, tvärtom: den är ett tecken på att man gett för mycket, för länge, och det botas inte genom att pressa ur sig ett uppdrag till. Det botas av vila.
Jag har sett det här tillräckligt många gånger för att lära mig att skillnaden är viktig. En trött människa som får vila kommer tillbaka. En människa som pressar sig genom sin utmattning i åratal försvinner till slut helt, och ofta för gott. Därför är en del av att vårda motivationen, både sin egen och andras, tillåtelsen att kliva åt sidan ibland utan dåligt samvete. Det låter bakvänt, men det är sant: en gemenskap som kräver att du alltid är på plats förlorar sina människor. En gemenskap som låter en vila behåller dem i årtionden. Fråga dig alltså ärligt vilket det är, en övergående svacka eller verklig trötthet, och behandla dig själv därefter. Frivilligarbete ska ge mer än det tar, annars är det ingen mening med det.
En annan synvinkel: motivation pumpas inte in med tal
Eftersom jag också har verkat i organisationens administrativa uppgifter har jag varit tvungen att fundera på motivationen också från ett annat håll: hur man håller kvar andra år efter år. Och jag har lärt mig en sak som går emot det man ofta tror. Människor hålls inte kvar med inspirerande tal eller genom skuldbeläggning. De hålls kvar genom att man gör deras tid värd besväret.
I praktiken betyder det ett par saker. Respektera människors tid, om någon frivilligt ger sin kväll ska den kvällen vara väl använd, inte bortkastad. Ordna utbildning som verkligen är nyttig och där man lär sig något. Bygg det där gänget, för människor stannar för gemenskapens skull. Lägg märke till och tacka, för få orkar länge göra ett arbete som ingen ser. Och ge små framgångar längs vägen, inte bara de sällsynta stora. När en människa känner sig nyttig och uppskattad stannar hon. När hon känner sig som en självklarhet eller ett namn på en lista försvinner hon tyst. Det är ett gemensamt ansvar, inte den frivilligas fel.
Varför det här är värt att veta, även om du aldrig ger dig ut i skogen
Även om du aldrig håller på med räddningstjänst finns här något som gäller varenda grupp, en arbetsplats, en förening, ett team. Motivation är ingen strömbrytare som slås på med ett bra tal. Den är en miljö som antingen göder den eller tvinar bort den. Människor ger sitt bästa när de känner sig behövda, känner sig tillhöra ett gäng och känner att de kan sitt jobb, oavsett om det gäller en efterspaning i snöslask eller ett måndagsmöte. Om du leder någon är frågan inte ”hur motiverar jag dem” utan ”hurdan miljö bygger jag, där motivationen består av sig själv”.
Och det här är i slutändan det som allt återgår till: en hållbar motivation föds inte genom att pressa, utan av att det man gör ger mer än det tar. Då räcker den år efter år, och inte bara till den första entusiasmens utbrott.
Till sist
När telefonen ringer halv tre på natten stiger jag inte upp ur sängen för att jag känner mig som en hjälte. Jag stiger upp för att någon är där ute i kylan och behöver hjälp, för att gänget ger sig i väg och jag hör till det, och för att jag kan göra något nyttigt. Det räcker. Det räcker gott och väl. Motivation är inte den där dramatiska lågan som visas i reklamen, det är en mycket tystare och segare sak: att behövas, gemenskap och kunnande, som bär också när gnistan för en stund falnar. Och om du någon gång funderar på om du skulle orka med något sådant, du behöver ingen färdig motivation. Du behöver bara den första gången du ger dig i väg. Resten kommer nog efter.